Ryssland använder sabotage, desinformation och cyberattacker mot europeiska länder. Frågan är hur långt Kreml är berett att gå – och vad det betyder för Sverige.
Ryssland bedriver sedan en tid tillbaka vad som beskrivs som hybridkrigföring mot Europa. Metoderna är flera: cyberattacker mot myndigheter och infrastruktur, sabotage mot bland annat järnvägar och undervattenskablar, desinformationskampanjer i sociala medier samt försök att påverka politiska processer i enskilda länder. Syftet är att skapa osäkerhet och försvaga förtroendet för demokratiska institutioner utan att formellt gå i krig.
Hybridkriget skiljer sig från traditionell krigföring genom att det sker under vad som kallas tröskeln för väpnat angrepp. Det innebär att attackerna ofta är svåra att tillskriva en stat och att de inte utlöser försvarsklausuler som artikel 5 i Nato-stadgan. Ryssland kan därmed agera i gråzonen mellan fred och krig, vilket försvårar ett samlat svar från EU och Nato.
Flera europeiska länder har de senaste åren rapporterat om incidenter som kopplas till ryska aktörer. Det handlar om allt från GPS-störningar i Östersjöområdet och sabotage mot kablar på havsbotten till cyberangrepp mot sjukhus och myndigheter. Även påverkansoperationer inför val har dokumenterats i flera länder. I Sverige har Säkerhetspolisen och Försvarsmakten vid upprepade tillfällen varnat för att Ryssland bedriver underrättelseverksamhet och påverkansförsök mot svenska intressen.
För svensk del innebär hybridhotet en förändrad säkerhetspolitisk situation. Sverige är sedan mars 2024 medlem i Nato, vilket formellt sett stärker skyddet. Men hybridattacker utmanar just de mekanismer som försvarsalliansen bygger på, eftersom de är utformade för att ligga under tröskeln för ett väpnat angrepp. Det ställer krav på nya former av beredskap, inte minst inom cyberförsvar, totalförsvar och civil beredskap.
Regeringen har lyft fram hybridhotet som en av de mest angelägna säkerhetspolitiska frågorna. I budgetpropositioner och försvarsbeslut har satsningar på cyberförsvar och totalförsvar prioriterats. Myndigheter som MSB och Försvarsmakten arbetar med att stärka skyddet av samhällsviktiga funktioner, medan Säkerhetspolisen ansvarar för kontraterror och kontraspionage.
Frågan om Ryssland kommer att anfalla Europa militärt är omdiskuterad bland bedömare. De flesta analytiker menar att ett fullskaligt angrepp på Nato-territorium är förenat med mycket höga risker för Ryssland och därför mindre sannolikt i närtid. Samtidigt pekar flera på att hybridkrigföringen redan pågår och att den successivt kan trappas upp. Det kan handla om fler sabotage, mer omfattande cyberattacker eller försök att destabilisera enskilda länder inifrån.
För människor i Sverige kan hybridkriget få konkreta konsekvenser. Det kan handla om störningar i elförsörjning, betalsystem eller transporter, men också om desinformation som riktas mot svenska väljare inför val. Att upprätthålla allmänhetens förtroende för myndigheter och medier är därför en central del av försvaret mot påverkansoperationer.
EU och Nato har svarat med bland annat nya sanktioner, gemensamma cyberförsvarsövningar och ett tätare underrättelsesamarbete. Arbetet med att avskräcka Ryssland från ytterligare hybridattacker pågår parallellt med att medlemsländerna bygger upp sin motståndskraft. Hur framgångsrikt det blir beror till stor del på förmågan att snabbt identifiera och tillskriva attacker – och på den politiska viljan att agera gemensamt.
4
