En kartläggning från Kommerskollegium visar att EU-ländernas mest känsliga importberoenden nästan uteslutande gäller Kina och USA, och att flera av dem avser insatsvaror till industrin.
Europas mest sårbara importberoenden är nästan helt koncentrerade till Kina och USA, enligt en kartläggning från Kommerskollegium. Det uppger Freddy Jönsson Hanberg i en debattartikel i Dagens Industri, där han beskriver läget som ett säkerhetspolitiskt problem snarare än enbart en handelsfråga.
Det avgörande, enligt artikeln, är att många av beroendena gäller insatsvaror till industrin. Det innebär att störningar i leveranserna från ett fåtal länder kan få konsekvenser långt utanför det enskilda företaget och slå mot produktion och försörjning. Källan lyfter alltså inte bara hur stora importflödena är, utan främst vilka varor som påverkas och hur få leverantörer som står bakom dem.
Kartläggningen pekar på en situation där diversifiering av leverantörskedjorna har varit begränsad. När så få länder dominerar tillgången till kritiska insatsvaror blir både ekonomiska och säkerhetspolitiska beslut sammanvävda. Politiska spänningar, exportrestriktioner eller sanktioner kan då snabbt få direkta effekter på europeisk industri, även om de ursprungligen riktas mot andra aktörer.
Jönsson Hanberg använder begreppet ett säkerhetspolitiskt stup för att beskriva risken. Artikeln argumenterar för att Europa behöver se beroendena som en fråga om försörjningsberedskap och strategisk autonomi. Han menar att problemet inte uppstod över en natt, utan är resultatet av en långvarig utveckling där effektivitet och låga kostnader har prioriterats framför redundans i leverantörskedjorna. Den tar inte ställning till enskilda åtgärder i detalj, utan lyfter främst behovet av att förstå vilka varor och vilka länder som är avgörande innan krisen inträffar.
För Sverige, som är en liten exportberoende ekonomi med stark tillverkningsindustri, är frågan särskilt känslig. Ett avbrott i tillgången till en enda kritisk insatsvara kan stoppa produktionslinjer i flera led samtidigt, från underleverantörer till slutmontörer. Artikeln understryker att det inte räcker med att företag enskilt försöker säkra sina inköp, eftersom riskerna är systemiska och berör hela värdekedjor.
Den bakomliggande slutsatsen är att kartläggningen visar var de största sårbarheterna finns. För beslutsfattare innebär det att prioriteringar kring import, lagerhållning och alternativa leverantörer bör utgå från just de insatsvaror där koncentrationen till Kina och USA är som störst. För industrin och företagen i Sverige och övriga Europa betyder det att risken för avbrott i produktionen kan vara större än vad enskilda kontrakt ger intryck av.
1
