Osloavtalet från 1993 har länge fungerat som Västbankens regelbok. Nu ifrågasätts avtalet allt mer, vilket kan få konsekvenser för både Israel och Palestina.
Osloavtalet, som undertecknades 1993, har i decennier utgjort grunden för förhållandet mellan Israel och Palestina på Västbanken. Avtalet, som formellt kallas Declaration of Principles on Interim Self-Government Arrangements, lade grunden för ett begränsat palestinskt självstyre och delade in Västbanken i olika zoner med varierande grad av palestinsk kontroll. Sedan dess har avtalet fungerat som en regelbok för allt från ekonomi och säkerhet till rättsväsende och markfrågor.
Men nu hotas denna ordning. Enligt en analys av Nathan Shachar i Dagens Nyheter ifrågasätts Osloavtalet allt mer öppet, både av israeliska politiker och av palestinska företrädare. Kritiken har vuxit i takt med att fredsprocessen stagnerat och bosättningarna på Västbanken fortsatt att expandera. Många menar att avtalet inte längre speglar verkligheten och att det har blivit ett hinder för en tvåstatslösning.
Osloavtalet undertecknades den 13 september 1993 utanför Vita huset i Washington. På plats fanns bland andra Israels utrikesminister Shimon Peres, Israels premiärminister Yitzhak Rabin, PLO:s ordförande Yassir Arafat och USA:s president Bill Clinton. Avtalet var tänkt som en tillfällig överenskommelse i väntan på en slutlig fredsuppgörelse, men den slutliga uppgörelsen har aldrig kommit till stånd.
I stället har Osloavtalet blivit en permanent interimslösning. Det har skapat en komplex byråkrati med gemensamma israelisk-palestinska kommittéer och en rad olika rättsliga system. För palestinierna på Västbanken har avtalet inneburit begränsat självstyre, men också fortsatt israelisk militär närvaro och kontroll över stora delar av området.
Nu varnar bedömare för att om Osloavtalet kollapsar helt kan det leda till ökad instabilitet. Utan avtalet finns ingen tydlig ram för hur Västbanken ska styras, vilket kan skapa ett vakuum som extremistgrupper kan utnyttja. Samtidigt kan en formell uppsägning av avtalet från någon sida leda till att det palestinska självstyret upplöses, vilket i sin tur skulle kunna tvinga Israel att ta över hela ansvaret för civilbefolkningen.
För Sverige och EU är utvecklingen på Västbanken av betydelse, inte minst för den fortsatta möjligheten att verka för en tvåstatslösning. Enligt svensk utrikespolitik är en förhandlad lösning mellan parterna det enda hållbara alternativet. Om Osloavtalet upphör att fungera som ramverk försvåras denna linje ytterligare.
Det är ännu oklart vad som kommer att hända härnäst. Men klart är att Osloavtalet, som en gång sågs som en historisk kompromiss, nu befinner sig i sin mest kritiska fas sedan det undertecknades för över trettio år sedan.
2
