Synskadade stockholmare beskriver kollektivtrafiken som en daglig kamp. Ljudmiljöer, ombyggnationer och oförutsägbara hinder skapar otrygghet och panikkänslor, enligt nya vittnesmål.
För synskadade stockholmare är vardagsresandet med kollektivtrafiken en ständig kamp mot oförutsägbara hinder. Ljudmiljöer som dränker viktiga signaler, ombyggda perronger och plötsligt placerade cyklar gör att många upplever stark otrygghet. Flera beskriver hur situationen blir så påfrestande att den utlöser panikkänslor under resans gång.
Lena Nisula Wester och Kevin Kjelldahl är två av dem som dagligen möter dessa utmaningar i Stockholmstrafiken. Tillsammans med ledarhunden Lystra berättar de om hur resor som för andra är självklara blir logistiska prövningar. De pekar på att problemen inte bara handlar om fysiska hinder utan lika mycket om en trafikmiljö som sällan utformas med synskadades behov i centrum.
En återkommande svårighet är ljudbilden i trafiken. För en person utan syn behövs tydliga ljudsignaler för att navigera säkert, men i verkligheten överröstas de ofta av annat buller. Byggarbetsplatser, omledda bussar och tillfälliga avspärrningar förändrar dessutom invanda mönster utan förvarning, vilket gör att även välkända sträckor plötsligt blir svåra att ta sig fram på.
Konsekvensen blir att många synskadade undviker att resa vid vissa tider eller väljer omvägar för att komma undan de värsta problemen. Det innebär i förlängningen en begränsad tillgång till arbete, studier och sociala aktiviteter. Att inte kunna lita på att kollektivtrafiken fungerar skapar en isolering som går utöver själva resandet.
De drabbade efterfrågar tydligare hänsyn i stadsplaneringen och bättre underhåll av de hjälpmedel som redan finns, såsom taktila plattor och ljudsignaler vid övergångsställen. De pekar också på vikten av att trafikpersonal och andra resenärer har kunskap om hur de kan hjälpa till på ett respektfullt sätt. Ett enkelt bemötande kan göra skillnad mellan en hanterbar resa och en situation som upplevs som skrämmande.
Problemen är inte nya, men de blir alltmer påtagliga i takt med att staden växer och trafiken förtätas. När nya bostadsområden och trafiklösningar planeras riskerar synskadades perspektiv att glömmas bort om inte kraven ställs tidigt i processen. Utan fungerande framkomlighet för alla grupper blir kollektivtrafiken inte det tillgängliga alternativ den är tänkt att vara.
För Lena Nisula Wester, Kevin Kjelldahl och många andra handlar frågan i grunden om rätten att röra sig fritt i sin egen stad. Att varje resa ska kräva planering och mod är en verklighet som få seende reflekterar över, men som för synskadade är en del av vardagen. Deras erfarenheter visar att tillgänglighet inte är en fråga om extra bekvämlighet utan en förutsättning för delaktighet i samhället.
