Rachel Szor och Yuval Abraham, skapare av den prisbelönta dokumentären «Naza», bemöter kritiken och berättar om reaktionerna i Israel.
Rachel Szor och Yuval Abraham, regissörerna bakom den uppmärksammade dokumentären «Naza», har svarat på den kritik som riktats mot filmen. I en intervju berättar de om de starka reaktionerna och förklarar varför de anser att kritiken är felriktad. Filmen, som tilldelades ett pris vid filmfestivalen i Venedig i september, har väckt debatt både i Israel och internationellt.
«Naza» skildrar en israelisk familj och deras relation till en palestinsk kvinna, och tar upp teman som identitet, tillhörighet och ockupation. Szor och Abraham menar att kritiken ofta bygger på missförstånd om filmens syfte. De understryker att filmen inte är en politisk pamflett utan en konstnärlig skildring av mänskliga erfarenheter. Enligt dem är det viktigt att nyansera bilden av konflikten och att låta flera röster höras.
Regissörerna berättar att de efter Venedig-priset har fått motta både hyllningar och hot. De säger att det skulle vara farligt att gå på en gata i Israel på grund av de starka känslor filmen väcker. Samtidigt betonar de att filmen har tagits emot väl av publiken i många länder och att den har bidragit till en viktig diskussion. De hoppas att filmen ska kunna visas även i Israel, trots motståndet.
Kritiken har bland annat kommit från israeliska politiker och organisationer som anser att filmen är ensidig och att den svartmålar Israel. Szor och Abraham tillbakavisar detta och menar att filmen är baserad på verkliga händelser och att den inte tar ställning i den politiska konflikten. De säger att de har försökt att skildra komplexiteten i situationen och att låta alla parter komma till tals.
Dokumentären har också väckt frågor om yttrandefrihet och konstnärligt utrymme i Israel. Regissörerna menar att det är viktigt att konstnärer kan arbeta fritt utan rädsla för repressalier. De hoppas att filmen ska kunna bidra till en öppnare debatt och att den ska nå en bred publik. «Naza» har visats på flera internationella filmfestivaler och har fått positiva recensioner.
Szor och Abraham planerar nu att fortsätta arbeta med film och ser fram emot att ta sig an nya projekt. De säger att de har lärt sig mycket av processen med «Naza» och att de är tacksamma för det stöd de har fått. Samtidigt är de medvetna om att filmen har blivit en symbolfråga i en polariserad debatt. De hoppas att den ska kunna ses som ett konstverk och inte reduceras till en politisk markör.
2
